Jag vet ju dig

Jag äter choklad och tanken flyger trögt. ”Känner att jag blir djupt olycklig (och tjock) när mina tankar liksom inte får utrymme” skrev jag till henne. ”haha åh” svarade hon. Senare skrev hon ”haha puh, men helt logiskt. rörelse vs stopp”.

Hon rör sig i mitt barndomslands natur och filmar saker som man bara lägger märke till när man verkligen tittar, när tanken liksom letar utanför skallbenet. En dag så är det där. Det där samtalet som bara varit en önskad dialog som pågått i mitt huvud som plötsligt flyttar ut på bar mark i någon slags verklighet. En okontrollerbar sådan. Det är fint. Märkligt. Stort. Mina ord får finnas som de vill och alla tankar, som att de äntligen får landa någonstans. Det är fint att hon skriver stopp med två p, som det ska tycker jag.

Jag vill göra film. Det är så mycket film i mitt huvud, dialoger, möjliga händelser, parallella ocensurerade världar som ständigt pågår samtidigt.

Att plötsligt hitta samtal. Varför slutade jag ha de där samtalen? De där klarspråkiga samtalen där man vågar klä världen med sin egen färg på något sätt. Där man liksom tar ställning för sig själv utan att göra så mycket mer än att bara säga det man längtar att säga. Nu kan jag inte sluta. Samtalet spiller över överallt.

 

Annonser
Jag vet ju dig

Att blomma

”Visst gör det ont när knoppar brister”. De slår ut där inombords, det doftar gott och sprakar av färg och gör ont. Ett ingenmansland där jag aldrig vandrat förut. Jag säger nej och stopp och vad gör du? Och jag är mamma, alltid är jag mamma.

Jag skulle vilja sticka upp min inre blomsterbukett i näsan som ett cv. ”Titta, fina va? Anställ mig, såhär fint blommar det ju inte utan ansträngning.” På utsidan är jag liksom likadan, kortare hår nu men annars likadan. Mitt cv är likadant, en halvtidsanställning mer men annars likadant.

Månen lyser, gör vita skuggor över köksbordet där jag sitter och blommar. Blommar det gör jag för ont gör det. Sådär så att man inte kan sova.

Att blomma

Att ta makten åter

A139DE0F-A861-457B-80EA-8DDE35A3E5A3

Jag har brunnit slut i känslorna i kraven i stressen så nu pausar jag det mesta. Fast ändå inte alls. Jag kanske börjar.

”Jag kanske ska klippa mig själv?”

Så sa jag till honom samtidigt som tanken kom. Jag drog av mig tröjan och klippte av allt det där allra yvigaste. Ibland är det så små handlingar som skapar så stora förändringar. Att ta makten åter.

yoga. Jag gör det varje dag nu. Plockar upp, hämtar in, och pysslar om mig själv, så känns det. Tycker att yoga ofta hamnar på gränsen till det där självhjälpsbokträsket, människor vars liv ska lösas med positive thinking och gröna smoothies och lite vikthets med dieter som botar en från alla världens sjukdomar. Jag har iaf klumpat ihop det lite så men nu är jag frälst! Jag gör yoga och isolerar mig aningen på vänfronten. Funderar över vad en vänskapsrelation är, vad den behöver för att må bra, vad jag behöver för att må bra. Just nu behöver jag bara paus och det börjar kännas okej i mig att det kanske inte känns okej för andra. Så får det bara vara denna gången. Nu vill jag finnas fullt ut i en relation till mig själv som jag trivs i, vi är ju ändå på ett livslångt äventyr ; )

3033E7C4-28D1-41BA-BA99-560D299FD36F

Att ta makten åter

Min sten är på andra sidan oceanen

Vad händer om jag stannar. Om jag inte strävar, om jag inte löser, om jag inte tröstar, om jag inte uppmuntrar, om jag inte frågar, om jag inte är intresserad. Vem är du då i vårt möte? Min sten är på andra sidan oceanen. Den där slags stenen i havet, den man står på du vet. En annan sten på havets botten, en annan för vass att stå på. Du tycks ju vara av kött och blod. Inget att stå på alltså.

Man ska hålla hårt i de solvarma stenarna, de där som är sköna i handen och alltid känns varma fast de ibland är kalla. Kött och blod, så väldigt förgängligt.

Min sten är på andra sidan oceanen

Jag vill bara skriva fred

med allt som river där inombords. Med det som spänner klorna i innerhuden. Med det som gör ögonen tåriga i gömda selfies. Med det som ständigt stoppar blicken i skärmen. Med det som krampaktigt håller mina axlar. Kan man skriva sig till freden? Kan man måla sig till den? Är det det vi gör?

Jag vill bara skriva fred med det som varit där långt borta i landet jag inte längre vandrar. Går det över? Blir det mjukt någon gång? Kan man älska det? Hittar man någon att trycka det mot så det läker? Någon annan som försiktigt lirkar fram, stoppar om och kan älska fred med det som river så med klorna.

Jag glömmer att vattna blommorna. Hela tiden. Bladen gulnar och faller, det gör mig ledsen. Jag har så många att vissa står i klungor på skrivbord, på linneskåp. Det river som om det vill ut. Det är så tyst, jag hör ett blad falla mot fönsterkarmen.

Sara-vide
Av Sara-vide Ericson. (Kan inte få nog av hennes konst)

 

 

Jag vill bara skriva fred

Ingen vill bli sist

Jag drömmer. Stora, svarta, karga landskap vars toppar skär mot mörkblå himmel. Molnen hänger tunga, mörka, nära marken. Husets svarta trä trycker sig nästan mot kroppen. Inuti är högt, som om svarta, träklädda tak var himmel. Grå bänkar i sten och höga fönster kastar skarpa sken mot betonggolv. En ande har tagit sig in. Vi ser den, fast osynlig, den slår igen en dörr. Jag har sett den flera gånger. Nu såg alla. Jag kan inte släppa blicken fast vi skyndar. Stressar nu. Vi plockar ner och på svarta strama ytterkläder, halsdukar. Vita sneakers lyser. Blanka hår i hästsvansar, man doftar det. Den där instagram-minimalismen. Jag tar upp mobilen, blått skärmljus, ser i appen att jag kommer att bli sist ut. Kastar på mig allt det där strama ovanpå mitt yviga. De skrattar. Åt mitt yviga, men jag ser de blå ljusen slå mot ansiktshudarna. Ingen vill bli sist.

Ingen vill bli sist

Ledsenheter

Jag samlar dem, sorterar dem i högar där på köksbordet, stilla under lampan. Månen lyser utanför, regntunga droppar. Lite mindre ledsenheter som är sådär fina så att de nästan kan få stå framme. Större ledsenheter som liksom slingrar sig och kastar sig över bordet om man inte snabbt får tag på dem. Dem gäller det att genast stoppa undan. Och så valen, den stora, blå och ledsna valen. Så vacker, stilla, blå och tung. Alldeles stilla ligger den där. Orörlig på ett köksbord en höstkväll. För valar finns det inga givna platser. Den går inte in inom någon av sorteringshögarna. Jag har suttit här länge. Tittat på den. Jag tycker den är fin, jag blir tagen. Det är bara så ohyggligt ledsamt att man aldrig kan trösta valen.

 

ledsen
Från pinterest
Ledsenheter