Min sten är på andra sidan oceanen

Vad händer om jag stannar. Om jag inte strävar, om jag inte löser, om jag inte tröstar, om jag inte uppmuntrar, om jag inte frågar, om jag inte är intresserad. Vem är du då i vårt möte? Min sten är på andra sidan oceanen. Den där slags stenen i havet, den man står på du vet. En annan sten på havets botten, en annan för vass att stå på. Du tycks ju vara av kött och blod. Inget att stå på alltså.

Man ska hålla hårt i de solvarma stenarna, de där som är sköna i handen och alltid känns varma fast de ibland är kalla. Kött och blod, så väldigt förgängligt.

Annonser
Min sten är på andra sidan oceanen

Jag vill bara skriva fred

med allt som river där inombords. Med det som spänner klorna i innerhuden. Med det som gör ögonen tåriga i gömda selfies. Med det som ständigt stoppar blicken i skärmen. Med det som krampaktigt håller mina axlar. Kan man skriva sig till freden? Kan man måla sig till den? Är det det vi gör?

Jag vill bara skriva fred med det som varit där långt borta i landet jag inte längre vandrar. Går det över? Blir det mjukt någon gång? Kan man älska det? Hittar man någon att trycka det mot så det läker? Någon annan som försiktigt lirkar fram, stoppar om och kan älska fred med det som river så med klorna.

Jag glömmer att vattna blommorna. Hela tiden. Bladen gulnar och faller, det gör mig ledsen. Jag har så många att vissa står i klungor på skrivbord, på linneskåp. Det river som om det vill ut. Det är så tyst, jag hör ett blad falla mot fönsterkarmen.

Sara-vide
Av Sara-vide Ericson. (Kan inte få nog av hennes konst)

 

 

Jag vill bara skriva fred

Ingen vill bli sist

Jag drömmer. Stora, svarta, karga landskap vars toppar skär mot mörkblå himmel. Molnen hänger tunga, mörka, nära marken. Husets svarta trä trycker sig nästan mot kroppen. Inuti är högt, som om svarta, träklädda tak var himmel. Grå bänkar i sten och höga fönster kastar skarpa sken mot betonggolv. En ande har tagit sig in. Vi ser den, fast osynlig, den slår igen en dörr. Jag har sett den flera gånger. Nu såg alla. Jag kan inte släppa blicken fast vi skyndar. Stressar nu. Vi plockar ner och på svarta strama ytterkläder, halsdukar. Vita sneakers lyser. Blanka hår i hästsvansar, man doftar det. Den där instagram-minimalismen. Jag tar upp mobilen, blått skärmljus, ser i appen att jag kommer att bli sist ut. Kastar på mig allt det där strama ovanpå mitt yviga. De skrattar. Åt mitt yviga, men jag ser de blå ljusen slå mot ansiktshudarna. Ingen vill bli sist.

Ingen vill bli sist

Ledsenheter

Jag samlar dem, sorterar dem i högar där på köksbordet, stilla under lampan. Månen lyser utanför, regntunga droppar. Lite mindre ledsenheter som är sådär fina så att de nästan kan få stå framme. Större ledsenheter som liksom slingrar sig och kastar sig över bordet om man inte snabbt får tag på dem. Dem gäller det att genast stoppa undan. Och så valen, den stora, blå och ledsna valen. Så vacker, stilla, blå och tung. Alldeles stilla ligger den där. Orörlig på ett köksbord en höstkväll. För valar finns det inga givna platser. Den går inte in inom någon av sorteringshögarna. Jag har suttit här länge. Tittat på den. Jag tycker den är fin, jag blir tagen. Det är bara så ohyggligt ledsamt att man aldrig kan trösta valen.

 

ledsen
Från pinterest
Ledsenheter

En gnu, en giraff. Charles och Camilla

Charles hoppar över det säkert två meter höga stängslet för att få vara med Camilla. De vill para sig men Charles når inte upp till Camilla.

”samhörighet” skriver små, små fingerrörelser.

Okej. När allt plötsligt är okej. När man inte har koll på dem senaste serierna, läst dem senaste nyheterna, inte har lust att skriva sökoptimerade texter, sätta smarta rubriker, inte vill uppdatera sin instagram längre. Att finna det så hopplöst trist att trevlighetssvara på kommentarer. Att vilja köpa fullständigt onyttiga, vackra viktigheter utan minsta funktion mer än att glädja lyckan där inuti.

När man står där med en nyfödd och plötsligt är ”alla andra” de som har bostadslån, fasta jobb, minimalistiska välstädade hem och man plötsligt tänker att allt det där som ”alla andra” gör nog är den bästa vägen för en lycklig barndom. Försöker rensa upp den där vildvuxna skogen på insidan, avverka en del. Försöker köpa kläder sådär som ”alla andra” och en enorm, grå ikeasoffa måste man visst ha. Så att alla kan få plats och sitta skönt och tycka om en och gilla att va hos en.

Så hittar man plötsligt en vän som också har barn och som har ett hem som är mjukt och snällt och allt man längtar efter. Som har en jättegammal telefon som knappt kan ha instagram, som inte kollar serier, som inte ens har en soffa utan ett bord och fina stolar som hon tycker om.

Så plötsligt känns allt ok. 

be u
från pinterest

 

En gnu, en giraff. Charles och Camilla

Emojiinflation

Vissa saker säger jag inte högt. De känns så stora där inne och om jag säger de och du inte greppar det där stora så blir de liksom pannkaksplatta, vardagsgråa. Jag limmar upp dem som bilder där inne. En storslagen, prunkande tapet. Det är kanske vanligt?

Vissa saker säger jag aldrig till andra. Det är vanliga saker men jag tycker att de är våra. Så länge de aldrig blandas med alla andra så tillhör de endast vårt land dit ingen annan når. Det är kanske vanligt?

Vissa emojis använder jag aldrig med någon annan, av princip. De är dina och det blir konstigt när olika språk blandas. De tappar i värde. Det blir emojiinflation. Jag tycker liksom att vänskaper förtjänar sina egna världar. Det är kanske vanligt?

 

Emojiinflation

Inga blommor faller

Det finns tusen ord men jag vet inte vart jag ska landa dem? Allt som inte får uttryckas, allt som måste bäras på istället. Som samlas, som byggs, som leks och upplevs där inne. Tankar som i tysthet vilar någon helt annanstans, på en filt. Rummen som byggs mellan ögon, där dansar jag med dig. Natten, tung, regnvåt, stilla utanför. En lampas ljus, en skrålig låt, och inga blommor faller.

 

Inga blommor faller